Artkännedom Nfg 2015

Front 1

Aspsopp

Växer tillsammans med asp och finns över hela landet.

Beskrivning:
• Hatt välvd, orange till rödbrun.
• Hatthud överhängande (hänger någon mm utanför hattkanten).
• Rör smutsvita.
• Fot vit, med vita tofsar som med åldern mörknar till rödbrunt.
• Kött i snitt rodnande, övergår sedan till svart.

Kommentar:
Växer med asp och förekommer över hela Norden.

Förväxlingssvampar:
Strävsoppar är ett komplex med flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som matsvampplockare behöver du inte kunna skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga.

Back 1

Front 2

Björksopp

Vanligt förekommande över hela landet och är därför ofta en av de första arterna matsvampplockare brukar lära sig.

Beskrivning:
• Hatt välvd, brun, slät, klibbig i fuktigt väder.
• Rör vita, ofta med brunfläckade mynningar.
• Fot vit, med mörkbruna till svarta fjäll.
• Svampköttet är oförändrat vitt i snittytor.

Kommentar:
Hos äldre exemplar blir hattköttet ofta "svampigt" i konsistensen, och foten kan bli något träig. Ett tips är att du bara använder de yngre, mer fasta exemplaren till matlagning.

Förväxlingssvampar:
Strävsoppar är ett komplex med flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som matsvampplockare behöver du inte kunna skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga.

Back 2

Front 3

Blek taggsvamp

En av våra bästa matsvampar. Vanlig över hela sverige och förekommer i många olika skogstyper.

Beskrivning:
• Hatten är matt, vitaktig till sämskfärgad, ibland mer rödgul.
• Hattens undersida har vitaktiga, sköra taggar, som lätt trillar sönder vid tryck.
• Taggarna växer ofta ner en bit på foten.
• Foten är vit till gulvit, mittställd, ibland sidoställd.
• Svampköttet har en något skarp smak och en behaglig doft.

Kommentar:
Växer ofta i stora grupper och rader i mossig bland- och barrskog.

Blek taggsvamp är lättrensad och nästan aldrig larvangripen. Passar till all sorts matlagning, ensam eller tillsammans med andra matsvampar. Tillagas med fördel färsk, eller fryses in för senare bruk. Liksom kantarell är den mindre lämpad att torka, då den lätt blir besk i smaken.

Förväxlingssvampar:
Blek taggsvamp har inga farliga förväxlingssvampar.
Rödgul taggsvamp - vanligen spensligare och med mer rödgul hattfärg, ätlig.

Ibland finner man taggsvampar som ser ut att vara något av ett mellanting mellan blek- och rödgul taggsvamp. Kanske rör det sig om flera arter.

Vit taggsvamp - har en vit hattöversida, växer med tall på kalkrik mark, sällsynt.

Brödticka - kan uppifrån påminna om blek taggsvamp men har rör (ej taggar), ätlig som ung.

Back 3

Front 4

Blodriskor

En klassiker bland våra matsvampar, god i smaken och lätt att lära sig känna igen. Även kallad granblodriska.

Beskrivning:
• Hatt välvd till trattformig, slät, orangefärgad med mer eller mindre tydliga cirkelformade zoner, ofta grönfläckig.
• Skivor vidvuxna till nedlöpande, ljust orange.
• Fot ihålig, ganska skör, orangefärgad, slät, vanligen utan gropar.
• Vid brytning avsöndrar köttet en morotsfärgad saft, som efter intorkning blir grönaktigt.
• Smak mild, ibland något kärv.
• Växer med gran, gärna på fuktig mark.

Förväxlingssvampar:
Alla riskor som blöder en morotsfärgad till vinröd saft är goda matsvampar.
Läcker riska - har karaktäristiska gropar i foten.
Vinriska - blöder en vinröd saft vid färska skador.

L. fennoscandicus är en nybeskriven art som också växer med gran, men som skiljer sig genom sin hatt med tydliga zoner och lila färgton.

Back 4

Front 5

Fårticka

Hatten är vit till gråbrun. På undersidan av hatten finns ett vitt rörlager med små porer som är svåra att se för blotta ögat. Till skillnad från soppar sitter rörlagret hos tickor hårt fastväxt i hattköttet.

Beskrivning:
• Hatt vit till ljust gråbrun, som äldre ofta gulfläckig och med uppsprucken hattmitt.
• Hattens undersida har ett vitt, ofta citrongulfläckigt rörlager som löper ner på foten.
• Kött vitt, ofta med en citrongul till gröngul ton.

Kommentar:
Klassisk matsvamp som ofta finns i mängder där den växer i mossig barrskog. Vanlig över hela landet utom i de sydligaste och nordligaste delarna. Bildar mykorrhiza med gran.

Fårtickan ändrar färg vid upphettning och blir gulgrön i köttet. Använder man en järnpanna vid tillagningen så reagerar svampköttet med järnet i pannan och blir svart. Matvärdet försämras inte med denna färgförändring. Denna egenskap har utnyttjats av livsmedelsindustrin där fårtickan – efter kokning i järnlaktat – spelat en viktig roll som tryffelersättning.

Förväxlingssvampar:
Brödticka - fläckas i orangebrunt, växer ofta tuvat, ätlig som ung.
Lammticka - ser ut som en liten fårticka men fläckas i orangebrunt, sällsynt, ätlig.
Ängsticka - med zonerad hattöversida och svavelgult porlager, sällsynt, oätlig.

Back 5

Front 6

Gulkremla

Karaktäriseras av sin klargula hattfärg, milda smak och att köttet grånar.

Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, klibbig i fuktig väderlek, klargul till blekgul.
• Skivor vita till gräddgula, med åldern grånande.
• Fot vit, grånande med åldern.
• Kött vitt, grånande med åldern.

Kommentar:
Växer med björk, helst på fuktig mark.

Förväxlingssvampar:
Äggkremla - mindre, med gulare skivor, ej grånande, ätlig.
Senapskremla - smutsgul hattfärg, mer eller mindre skarp, oätlig.
Gallkremla - ej enhetligt gul, växer i bokskog, skarp, oätlig.

Solkremla (R. solaris) och citronkremla (R. raoultii) är ytterligare 2 gula arter, men dessa är mindre i storleken och skarpa i smaken.

Back 6

Front 7

Kantarell

En mycket uppskattad och omtyckt matsvamp, växer i barr- och lövskog över hela Sverige och är sällan larvangripen.

Beskrivning:
• Hela fruktkropppen gul.
• Hattens översida slät, med ofta vågig hattkant.
• Hattens undersida har grenade åsar som löper ner på foten.
• Kött gulvitt, med något skarp smak och fruktig doft.

Kommentar:
Växer i löv- och barrskog och är vanlig i hela landet utom i Norrlands inland. Förekommer även i fjällbjörkskogen.
Kantarellsäsongen är mycket lång, ofta kommer de första kantarellerna redan i juni-juli, och om nattfrosten inte är allt för grym så kan man finna dem långt in på senhösten. Självklart är kantarell en läckerhet, men jag påpekar gärna att det finns ännu läckrare svampar att plocka!

Försök med kommersiell odling av kantarell pågår just nu på flera orter i Sverige. Du kan läsa mer om detta och om pågående forskning vid SLU som bedrivs under ledning av Eric Danell genom att klicka här

Förväxlingssvampar:
Det finns inga giftsvampar i Sverige som liknar kantarell.
Däremot kan ovana svampplockare förväxla den med narrkantarell som har skivor under hatten och saknar matvärde.

Man kan också förväxla kantarell med andra ätliga svampar:
Blek kantarell - blekare i färgen, läcker matsvamp!
Ametistkantarell - ofta med små violetta fjäll på hatten, sällsynt.
Orange kantarell - liten, spenslig, orange hattfärg, sällsynt.

Ängsvaxing och Lundvaxing - kan te sig snarlika, men de har glesa skivor under hatten, ätliga och goda.

Back 7

Front 8

Lömsk flugsvamp

Vacker och dödligt giftig. Ej så vanligt förekommande hos oss men har orsakat många dödsfall i Europa.

Beskrivning:
• Hatt, välvd till utbredd, grönaktig, med mörka inväxta trådar. Hattkant ej strimmig, ibland med hyllerester.
• Skivor fria, vita, ibland med svagt gröngul ton.
• Fot vit, grönaktigt vattrad.
• Ring tunn, grönaktig.
• Kött vitt, med mild smak (smaka ej!).
• Lukt som ung svag, med åldern kraftigare och sötaktigt frän, obehaglig.
• Volva stor, säcklik, vit, på insidan grönaktig.

Kommentar:
Växer på mullrik jord i ek- och bokskog i södra och mellersta Sverige. Sällsynt, men kan lokalt vara något vanligare. Är på Gotland även funnen i ren tallskog. Förekommer även i en helvit form.

Förväxlingssvampar:
grönkremla - har ej ring eller volva.

Gift och verkan:
Innehåller cellskadande gifter (Amatoxin) som kan vara livshotande om behandling ej ges i tid.

Back 8

Front 9

Pepparriska

Med vackert pepparkaksbrun hatt och en vit mjölksaft som först är mild sedan brännande skarp. Hör till de s.k. "finska riskorna" som är ätliga efter avkokning. Koka i rikligt med vatten 10 minuter varefter kokvattnet slås bort. Klar att anrättas!

Förväxlingssvampar:
Kamferriska - har ofta mörkare skivor, slätare hattöversida, mild smak och en doft med dragning åt curry eller buljongtärning.

Det finns många andra brunaktiga riskor som kan förväxlas med pepparriska, men troligen är ingen av dessa giftiga efter avkokning.

Back 9

Front 10

Röd flugsvamp

Vacker och mytomspunnen giftsvamp som troligen är världens mest avbildade svamp.

Beskrivning:
• Hatt röd till urblekt orange med vita vårtlika hyllerester.
• Skivor vita, fria.
• Fot vit, med en kraftig vit till vitgul ring.
• Fotbas löklikt uppsvälld och med hyllerester i form av s.k. "fjällkransar".

Kommentar:
En vanlig giftsvamp som trivs i såväl löv- som barrskog över hela Sverige.
Köttet är gulfärgat strax under hatthuden.

Förväxlingssvampar:
Flugsvampar kan tappa sina hyllerester efter ett kraftigt regn. Ovana svampplockare kan därför förväxla röd flugsvamp med t ex storkremla.
Storkremla - saknar ring och hyllerester, matsvamp.

Gift och verkan:
Röd flugsvamp innehåller samma gifter som panterflugsvamp och brun flugsvamp dvs. bl.a. ämnena ibotensyra och muscimol. Dessa gifter påverkar nervsystemet och ger symptom som illamående, hjärtklappning och hallucinationer.
Har i en del kulturer brukats som berusningsmedel, bl a av folkslag i nordöstra Sibirien.
I sverige har den använts som fluggift och som medel mot vägglöss.

Back 10

Front 11

Rödbrun stensopp

God matsvamp i klass med karljohan från vilken den skiljer sig genom mörkare rödbrun hatt, och att rören ofta får brunaktiga mynningar.

Beskrivning:
• Hatt välvd, rödbrun, gropig till skrynklig, i väta klibbig.
• Rör först vita, med åldern gulgröna och ofta med brunaktiga rörmynningar.
• Fot rödbrun, vanligen knubbig, täckt med vitt ådernät som nedtill blir mörkare rödbrunt.
• Kött vitt, under hatthuden brunviolett, med mild smak.

Kommentar:
Växer med tall i barrskog över hela landet. Har samma matvärde som släktingen karljohan. Hatthuden kan ibland bli grönfärgad vid upphettning. Det är en naturlig egenskap hos vissa arter eller populationer av stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet. Färgen uppkommer vid upphettning och försvinner så snart svampen har svalnat.

Förväxlingssvampar:
Gallsopp - med mörkt ådernät på foten, bitter i smaken, oätlig.
Karljohan - med ljusare färg på fot och hatt, läcker matsvamp.
Finluden stensopp - med finluden hatt och vitt svampkött strax under hatthuden, läcker matsvamp.
Brunsopp - saknar ådernät på foten, blånar över rören, läcker matsvamp.

Back 11

Front 12

Sandsopp

Har karaktäristiska små mörka "fräknar" på hatten. En av våra vanligaste soppar som kan förekomma i stora mängder. Vinner smak på att torkas innan anrättning.

Beskrivning:
• Hatt välvd till utbredd, gulbrun, med små mörka fjäll ("fräknar").
• Rör mörka, grågula till gulbruna, ofta med rödbruna mynningar, vid beröring ofta blånande.
• Fot med samma färg som hatten, utan ring.
• Kött gulvitt, vid snitt ofta blånande.

Kommentar:
Växer med tall och trivs på tallhedar och bergig barrskog med renlav över hela Norden, förekommer även i mossig barrskog.
Är något syrlig i smaken som färsk.
Om man torkar svampen innan anrättning mognar smaken till det bättre och syrligheten försvinner. Alla delar av fruktkroppen kan användas så länge de är fasta i konsistensen.

Förväxlingssvampar:
Pepparsopp - saknar fräknar, har pepprig smak och är därför oätlig.
Örsopp - saknar fräknar, har större rörmynningar, ätlig.
Grynsopp - saknar fräknar, har gula rör, god matsvamp.

Back 12

Front 13

Skogsriskor

Skogsriskan (Lactarius trivialis) och blek skogsriska (Lactarius utilis) är nära besläktade med varandra. Skogsriskan är mörkare, ibland har den en violett nyans medan blek skogsriska är ljust läderfärgad. Båda blir ändå blekare då de blir äldre. Skogsriskan är Finlands populäraste handelssvamp på hemmamarknaden och en utmärkt matsvamp.

Skogsriskorna är rätt stora och hårda svampar med slemmig yta. Hatten är först välvd, senare blir den utbredd. Hatten på äldre svampar är lågt trattliknande och grå. Skivorna är ljusare än hatten, nästan vita, och den långa, ihåliga foten har samma färg som skivorna.

Skogsriskans kött är skört och vattenblandat vitt, mjölksaften ändrar långsamt färg från vitt till grönaktigt grå.

Smaken ändrar långsamt från mild till tydligt skarp. Skogsriskans doft beskrivs vara frisk.

Båda riskorna förekommer allmänt och rikligt ända upp till fjällbjörkarna i Lappland. Svampplockaren kan hitta dessa riskor i friska skogar med tjockt mosskikt, i synnerhet i närheten av granar och björkar.

I Finland finns det många arter av gråaktiga riskor. Flera är visserligen så små att de inte lätt förväxlas med skogsriskor. Förväxlingssorterna är inte jämförbara med skogsriskorna, även om de skulle gå för sig som matsvampar. Plockaren kan förväxla skogsriskorna med: gråriska (Lactarius vietus), som är mindre och spädare än skogsriskan och mjölksaften får en lerigt grå färg, lilariska (Lactarius uvidus), vars kött färgas lila vid skador, och buktriska (Lactarius flexuosus), vars matta hatt har torr yta med buktande kanter och fyllig fot.

Lakritsriskan (Lactarius helvus) är lindrigt giftig och doftar av lakrits då den är torr. Den är stor, ljust gråbrun och har en matt yta och mjölksaften är klar som vatten. Skogsriskor ska kokas i 5 minuter, sköljas och saltas. Det hör till att den kokta svampen färgas svagt grön, vilket är ofarligt.

Back 13

Front 14

Skäggriska

Hatt rosafärgad, zonerad och med skäggig hattkant. Blöder en vit, skarpsmakande mjölksaft vid brytning. Ätlig efter avkokning. Koka i rikligt med vatten 10 min. varefter kokvattnet slås bort. Klar att anrättas!

Förväxlingssvampar:
Närstående är blek skäggriska som har blekare ozonerad hatt.

Skäggriskan är skarp i smaken och en klassisk förväxlingssvamp till de läckra blodriskorna som är milda och inte behöver kokas av innan anrättning.
blodriska - avger en morotsfärgad vätska vid brytning av köttet, god matsvamp.
läcker riska - avger en morotsfärgad vätska vid brytning av köttet, god matsvamp.

Back 14

Front 15

Smörsopp

Populär matsvamp vanlig över hela Norden. De vackert smörgula rören i kombination med den tunna hudartade ringen gör den lätt att känna igen. Den slemmiga hatthuden bör tas bort innan anrättning.

Beskrivning:
• Hatt välvd, slemmig i fuktig väderlek, brun, ofta med grålila ton.
• Rör som unga gulvita och täckta av ett hudartat hylle, som äldre gula.
• Fot vit till gulvit, ovanför ringen grynig.
• Ring kraftig, som ung vit, med åldern mörknande och försvinner ibland helt.
• Kött gulvitt, med mild smak och doft.

Kommentar:
Växer med tall och trivs längs sandiga skogsvägar och på tallhedar i hela Norden.
Bör plockas vid torr väderlek när den inte är så slemmig. Ta endast små och fasta ex. då den som äldre ofta blir lös och oaptitlig i konsistensen. Flå av hatthuden innan tillredning, gärna redan i skogen. Ta också bort rören om de känns mjuka och svampiga.

Förväxlingssvampar:
Grynsopp - saknar ring, god matsvamp.
Slemsopp - har en slemring kring den tunna foten, rörmynnigarna är större och kantigare och ej smörgula.
Lärksopp - har guldgul till rödbrun hattfärg, ej smörgula rör, matsvamp.

Back 15

Front 16

Stenmurkla

Vacker vårsvamp som uppenbarar sig ur jorden likt en brun liten hjärna efter snösmältningen. Har sedan länge betraktats som en delikatess men är tyvärr mycket giftig och rekommenderas inte längre som matsvamp.

Beskrivning:
• Hatten ger ett skrynkligt intryck, vindlad likt en hjärna, brunfärgad.
• Hattkanten är inrullad och mestadels fastväxt i foten.
• Fot smutsvit, ibland med svag dragning åt violett.
• Doften är ganska stark och av många ansedd aptitlig.

Kommentar:
Växer ofta enstaka eller i små grupper på skogshyggen, vid rotvältor, längs stigar och gamla traktorspår, gärna på sandig och mager mark.
Tittar fram på våren strax efter snösmältningen och säsongen varar fram till maj-juni nån gång.

Stenmurka är god att äta och har länge betraktats som en delikatess men är tyvärr mycket giftig. Avkokning i rikligt med vatten 2 x 5 minuter, eller torkning i minst 3 månader är metoder som brukar rekommenderas innan man tillagar och äter stenmurkla. Tyvärr har giftet i svampen (gyromitrin) visat sig vara svårt att avlägsna helt och hållet även med dessa metoder. Därför rekommenderas inte längre stenmurklan som matsvamp.

Förväxlingssvampar:
Blek stenmurkla - luktlös, hattkant oftast ej fästad vid foten, oätlig.
Toppmurkla - hatt annorlunda vindlad, god matsvamp.
Rund toppmurkla - hatt annorlunda vindlad, god matsvamp.


Gift och verkan:
Gyromitrin är vattenlösligt och hamnar mestadels i kokvattnet vid avkokning av stenmurkla, men själva giftet i sig förstörs inte. Vid torkning av stenmurkla dunstar mycket av giftet upp i luften, det kan således vara farligt att vistas i samma utrymme som större mängder färsk stenmurkla eftersom man då kan få i sig giftet genom inandning. Gyromitrin kan orsaka funktionsstörningar i nervsystemet och kan skada lever, njurar och röda blodkroppar. Ämnet är också mutagent.

Back 16

Front 17

Stensopp

En av våra populäraste matsvampar. Har ett ljust ådernät på foten och en mild, nötlik smak.

Beskrivning:
• Hatt välvd, ljusbrun till mörkbrun, ofta skrynklig mot hattkanten, i fuktigt väder klibbig.
• Fot vit till ljusbrun, vanligen knubbig, med ett vitt ådernät (syns tydligast upptill).
• Rör som unga vitaktiga, senare gula till gulgröna.
• Svampkött vitt, strax under hatthuden svagt brunviolett.
• Smak mild, nötlik.

Kommentar:
Karljohan förekommer allmänt i barr- och lövskog över hela Skandinavien. Vissa år uppträder den i stora mängder, s k karljohanår. De gula rören på äldre exemplar kan användas till att färga ullgarn vackert gult.

Passar till all sorts matlagning, god som ingrediens i såser, soppor, stuvningar mm. Går bra att torka för långtidsförvaring. Skiva då svamparna i ca 5 mm. tunna skivor innan du lägger dem på tork.

Hatthuden kan ibland bli grönfärgad vid upphettning. Det är en naturlig egenskap hos vissa arter eller populationer av stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet. Färgen uppkommer vid upphettning och försvinner så snart svampen har svalnat.

Förväxlingssvampar:
Gallsopp - ofta med mörkare ådernät, bitter i smaken, oätlig.
Finluden stensopp - hatt finluden. Svampkött vitt strax under hatthuden, god matsvamp.
Rödbrun stensopp - med mörkare rödbrun, ofta gropig hatt, god matsvamp.
Brunsopp - saknar ådernät på foten, god matsvamp.

Back 17

Front 18

Stolt fjällskivling

Populär och läcker matsvamp med vackert brunfjällig hatt och vattrad fot. Hattbredden kan nå ända upp till 30 cm i diameter.

Beskrivning:
• Hatt som ung klotformad och gråbrun, med åldern välvd till utbredd med en liten puckel, och med uppsprickande bruna fjäll mot en vit botten.
• Skivor täta, fria, vita, med åldern ibland svagt brunfläckiga.
• Fot ihålig, seg, vit, med ett brunvattrat mönster och uppsvälld fotbas.
• Ring kraftig, lätt att lossa och kan då föras upp och ned på foten (likt en ring på ett finger).
• Kött vitt, med en behaglig nötlik smak och lukt.

Kommentar:
Växer i skogsbryn och på ljusa platser i löv- och barrskog och på betade ängar i södra och mellersta Sverige.

Förväxlingssvampar:
Kan förväxlas med giftiga flugsvampar, t ex panterflugsvamp och brun flugsvamp. Här är en bra regel till hjälp för att undvika detta:

• Flugsvamparnas hatt har LJUSA fjäll på mörk botten!
• Stolt fjällskivling har MÖRKA fjäll på ljus botten!

Det finns flera snarlika parasollskivlingar, men ingen av de i Sverige förekommande arterna är kända för att vara giftiga:

puckelfjällskivling - har brantare puckel och sämskfärgad hatt.
rodnande fjällskivling - har ej vattrad fot, rodnar vid skrapning.
stjärnfjällskivling - mindre, med stjärnlikt uppsprucken hatt.
olivfläckig fjällskivling - har brantare puckel, grönaktiga fläckar på hatt och fot och smutsrosa sporpulver, sällsynt.
sotbrun fjällskivling - mörkare sotbrun färg, fot rodnande vid skrapning, sällsynt.

Back 18

Front 19

Storkremla

En av våra allra största kremlor som kan få en hattbredd på 20 cm.

Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, slät, svagt klibbig i fuktig väderlek, klarröd till äppelröd.
• Skivor urnupna till vidväxta, vita till svagt gräddfärgade, ibland med röd egg.
• Fot vit, ofta med inslag av rött.
• Kött vitt, med mild smak, hos unga ex. är smaken ofta något skarp.

Kommentar:
Växer i barrskog över hela Norden. God matsvamp.

Förväxlingssvampar:
Det finns många kremlor med röd hattfärg, en del oätliga och en del ätliga. En klassisk oätlig förväxlingssvamp är giftkremla, som är brännande skarp i smaken.

Back 19

Front 20

Svart trumpetsvamp

Mycket god matsvamp. Växer gärna i anslutning till hassel och ek i södra-mellersta Sverige.

Beskrivning:
• Tunna trumpetformade fruktkroppar.
• Hattens översida (trumpetens insida) småfjällig, svart, i torka mera gråbrun.
• Hattens undersida/utsida något rynkig, grå-blågrå.
• Foten är ihålig och nedre delen är svart.

Kommentar:
Passar till all sorts matlagning. Är lätt att torka för långtidsförvaring. Skär gärna bort fotens nedre del då den ofta är lite "träig" i konsistensen.
Växer ofta i anslutning till ek och hassel, men förekommer också i örtrik barrskog.

Förväxlingssvampar:
Kruskantarell - är ljusare i färgen, växer mer gyttrat.
Grå kantarell - har åsar under hatten.
Ovanstående arter är ätliga men bör ej plockas som matsvampar p.g.a. sin sällsynthet.

Back 20

Front 21

Tallsopp

Kännetecken:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp är välsmakande, stora matsvampar med fast märg. Det karakteristiska för dem är att märgen mörknar på skärytan, vilket emellertid inte försämrar användningen av dem i matlagning. Andra kännetecken är den rödbruna färgen på hatten samt fotens svarta eller bruna luddyta. Hos dessa svampar är hattens ythinna delvis vikt på rören vid kanterna. Rören förblir länge ljusa och sväller inte mycket.

Tallsoppens (L. vulpinum) hatt är den mörkaste av dessa tre. Den är rödbrun. Fotens luddtofsar är ljusa på unga svampar och gråbruna eller nästan svarta på äldre svampar.Märgen mörknar endast svagt, vid foten får den en röd nyans. Man behöver inte kunna skilja dessa arter från varandra inom svamphandeln.

Arter som liknar:
Man kan blanda ihop tegelsopp, aspsopp och tallsopp med bruna björksoppar, som också de är ätbara. Man känner igen björksoppen på den smalare foten, den gråbruna hinnan på hatten och märgen som är klart mjukare och inte mörknar.

Växtplatser:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp växer i alla slags skogstyper, eftersom det vid de flesta nordliga trädarter växer någon av dessa arter.

Skördeperiod:
Dessa svampar påträffas i nästan hela Finland från juli till september.

Användning:
Tegelsopp, aspsopp och tallsopp kokas i sitt eget spad tills de är fullständigt mogna, eftersom de kan orsaka vissa personer illamående och magont om de inte är tillräckligt kokade. De mörknar kraftigt då man kokar dem. Man kan konservera dem genom djupfrysning eller genom att torka dem i skivor. Även de torkade svamparna bör tillredas väl. Tegelsopp, aspsopp och tallsopp passar bland annat till köttfärs, som fyllning i kåldolmar eller i bröddeg.

Back 21

Front 22

Tegelkremla

God och vanligt förekommande matsvamp. Karaktäriseras av sin tegelröda hattfärg och det grånande köttet.

Beskrivning:
• Hatt som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, karaktäristiskt tegelröd till gulröd, slät, klibbig i fuktig väderlek.
• Skivor vita till gräddgula, grånande med åldern.
• Fot vit, grånande med åldern.
• Kött vitt, grånande med åldern, med mild smak, hos unga ex. kan dock smaken vara något skarp.

Kommentar:
Växer i barrskog över hela Sverige. Trivs på lavrika marker i mager tallskog.
Tillreds med fördel färsk, men kan också torkas eller frysas efter förkokning.

Förväxlingssvampar:
Det finns några snarlika kremlor men tegelkremlan karaktäriseras av kombinationen tegelröd hatt och kraftigt grånande kött.

Back 22

Front 23

Toppig- giftspindelskivling

En av våra farligaste giftsvampar. Undvik i regel alla bruna svampar med bruna skivor!

Beskrivning:
• Hatt rödbrun till gulbrun, matt, filthårig, vanligen toppig men ibland med tillplattad mitt.
• Skivor tjocka, rödbruna, relativt glesa.
• Fot rödbrun, klädd med oregelbundna gula sicksack-band (velum).

Kommentar:
Toppig giftspindling är en av Sveriges farligaste giftsvampar. Den förekommer tämligen allmänt i mossig granskog över hela landet. Växer ibland också med tall och bok. Verkar bli allt vanligare i takt med den ökade försurningen i våra skogar.

Förväxlingssvampar:
Det finns människor som plockat toppig giftspindling i tron att de fått med sig trattkantareller. De båda arterna växer i ungefär samma miljö, men de är såpass olika i utseende att det bara är genom ren slarv som man kan förväxla dem med varandra.

Några närstående spindlingar:
Orangebrun giftspindling - förekommer främst i södra Sverige, mycket giftig.
Gulbandad spindling - spensligare, misstänkt giftig.
Eldspindling - med ljusare och tätare skivor, misstänkt giftig.

En jämförelsebild i ordningen C. gentilis, C. rubellus och C. limonius kan du se här.

Gift och verkan:
Det lömska giftet i toppig giftspindling heter orellanin.
Giftet har främst en njurskadande effekt på människor. Orellanin förstörs inte vid upphettning, så avkokning av svampen eliminerar alltså inte giftet.

Symptom:
Först 3-7 dagar efter förtäring visar sig de första förgiftningssymptomen i form av brännande törst, trötthet, huvudvärk och smärtor i buk, rygg och muskler. I samband med insjuknandet kan också en ökad urinproduktion ske, som senare succesivt avtar för att slutligen helt upphöra.

Behandling:
Framkalla kräkning och ge rikligt med medicinskt kol. Uppsök sjukhus.

I Sverige har knappt hälften av alla kända förgiftningsfall med toppig giftspindling lett till bestående njurskador.

Ett stort problem ur behandlingssynpunkt är att symptomen inträder relativt sent. Ibland kan det dröja ända upp till 14 dagar (!) efter förtäring innan de första symptomen inträder. När man väl konstaterat en orellanin-förgiftning, och patienten väl kommer under behandling, är det ofta redan för sent att reparera redan uppkomna skador på njurarna. En del patienter kan dock hämta sig och återfå en mer eller mindre normal njurfunktion.

Back 23

Front 24

Trattkantarell

Växer ganska sent på hösten och kallas även höstkantarell. En läcker matsvamp som passar all sorts matlagning.

Beskrivning:
• Hatt tunn, navlad till trattformad, ovansidan är gulbrun till brunsvart.
• Hattens undersida har gula till gråa grenade åsar som löper ner på foten.
• Fot ihålig, brungul till gul.

Kommentar:
Vanlig i mossig barrskog över hela landet. Ibland stöter man på trattkantareller som saknar ett färgpigment, de uppträder då i en helgul form.

Förväxlingssvampar:
Rödgul trumpetsvamp - saknar tydliga åsar, är snarare mer "rynkig" under hatten, läcker matsvamp.
Slemmurkling - geléaktig svamp som saknar åsar, oätlig.
Gullnavling - påminner uppifrån mycket om trattkantarell, men växer på murken ved och har glesa vaxartade skivor.
Grå kantarell - påminner om trattkantarell men är gråsvart, växer med ek, ätlig.

Det finns inga giftsvampar i Sverige som liknar trattkantarell. Trots detta förekommer rapporter om människor som av misstag fått med sig toppig giftspindling när de varit ute för att plocka trattkantareller.

Toppig giftspindling - Dödligt giftig. Växer i liknande miljö som trattkantarell, men är så annorlunda till utseendet att de båda arterna bara kan förväxlas genom ren slarv.

Back 24

Front 25

Vit flugsvamp

"Destroying Angel" som denna svamp också heter har gjort skäl för sitt namn då den orsakat många dödsfall.

Beskrivning:
• Hatt konisk till klockformad, vit, med åldern ofta gul till gulbrun, speciell mot mitten, svagt klibbig i fuktig väderlek.
• Skivor fria, vita.
• Fot ganska spenslig, vit, med vita oregelbundna flockar.
• Ring tunn, ofta trasig.
• Kött vitt, med mild smak (smaka ej!).
• Lukt som ung svag, med åldern sötaktigt frän, obehaglig.
• Volva stor, säcklik, kan vara svårupptäckt då den ofta står djupt nedsänkt i mossa.

Kommentar:
Växer i fuktiga och mossiga barrskogar över hela landet utom i norra Norrland.

Förväxlingssvampar:
snöbollschampinjon - har ej vita skivor, ej volva.
silkesmusseron - har ej ring eller strumpa.
vårmusseron - har ej ring eller strumpa.

Gift och verkan:
Innehåller cellskadande gifter (Amatoxiner) som kan vara livshotande om man ej kommer under behandling i tid.

Back 25

Front 26

Fnösketicka

Fnösktickan, Fomes fomentarius, har hovformade, fleråriga fruktkroppar med grå ovansida och brunt porlager. Den orsakar vitröta på lövträd, framför allt på björk och bok. Den är vanlig i hela landet.
Fnösktickan hade tidigare ekonomisk betydelse. Av fruktkropparna tillverkade man fnöske, som användes när man gjorde upp eld. Genom att mjuka upp tickorna i lut och bulta köttet framställde man ett material som påminde om sämskskinn och kunde användas i klädesplagg.

Back 26

Front 27

Sprängticka

Sprängticka ingår i släktet Inonotus och familjen Hymenochaetaceae. Arten är reproducerande i Sverige.

Sprängticka växer på björkar i Norra Europa, Norden, Norra USA, Canada och Ryssland, där björkar växer. Den växer på björkens stam och är ganska kännspak, eftersom den har en närmast kolsvart skrovlig yta och är ljusare brun/orange inuti. Sprängticka växer på ca 1 av 5000 björkar.

Chaga (Inonotus obliquus), eller sprängticka som den också heter, kallas i Sibirien "Odödlighetens svamp", "Gåvan från Gudarna" eller "Gåvan från Himlen". Sprängticka har använts som medicinalväxt i Asien under flera tusen år för att stärka immunförsvaret. Den lever i symbios med björken och då björken dör sprids den via sporer vidare till nya björkar. Den är inte en fruktkropp (som traditionella svampar) utan består av mycel.

Back 27

Front 28

Eldticka

Arten parasiterar på sälg och björk.

Eldtickan förekommer i alla världsdelar utom Antarktis.

Eldtickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning. Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material. Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård och kläder, men har främst förknippats med eldmakande.

Back 28

Front 29

Björkticka

Den växer på döda och försvagade björkar. Björktickan, Piptoporus betulinus, är vanlig på stammar av björk i hela Sverige. Den orsakar en kraftig röta. Fruktkropparna bildas på hösten och lever till nästa vår. De är ljust gråbruna med vit undersida.

Ett annat sätt att använda svampen var dess röta i björken. Den rötade veden lär ha använts som polermedel i urmakerier på den tiden som klockor bestod av större mekaniska delar.

Back 29

Front 30

Abborre

* Liknande arter: gärs, gös
* Storlek: Normalt 15-30 cm, 50-350 g. Som 40 cm långa ca 1 kg. Exemplar på över 2 kg är ovanliga. Variationen i storlek beror i hög grad på omgivningen.
* Utseende: Kroppen är spolformig, hos större individer rätt brant stigande bakom huvudet, “puckelryggig”. Den främre ryggfenan har 14 stadiga fenstrålar. Gällockets bakåtriktade pigg är synnerligen vass. Fjällen är rätt stora, för abborrfiskar typiska kamfjäll som sitter tätt fast i skinnet.
* Färg: Färgen varierar beroende på vattnets humushalt, som inverkar på hur mörkt vattnet är. I klart vatten är ryggen olivgrön med tydliga, mörkare vertikala ränder. Buken är ljus. Fenorna på buken är orangeröda, liksom stjärtfenan. Ögat är gulskiftande. I vatten rikare på humus är abborrens färg mörkare. Ryggen kan vara nästan svart och ränderna är svårare att urskilja. Även i detta fall är buken ljusare än ryggen, men ändå mycket mörk. Hos mörka abborrar kan fenorna vara klart röda.
* Lek: Inleds i början av maj i södra Finland, något senare i havsområden och längre norrut, beroende på vattnets temperatur. Abborren leker på 0,5-3 meters djup. Rommen har formen av enhetliga geléartade strängar som fastnar i bottnens växter och kvistar.
* Föda: Liksom de flesta fiskar äter abborren plankton som liten. Då den blivit större är dess föda ovanligt varierande, från bottenlevande djur till ytinsekter och fiskar. De största abborrarna är främst rovdjur.
* Utbredning och livsmiljö: Abborren är vår vanligaste fisk och den finns i nästan alla sorters vatten, med undantag för norra Lappland. Den kan till och med leva i små myrliknande skogstjärnar, där andra fiskar inte förekommer. Abborren tål försurning bra, men behöver syre i någon mån, så den klarar sig inte i de allra näringsrikaste tjärnarna som på vintern är syrefattiga och bottenfrusna. Abborren trivs vid stränder och grunda fjärdar, och den är som aktivast på kvällen och morgonen.

Den välkända, randiga abborren som förekommer i de flesta vatten varierar mycket i storlek och färg beroende på miljön den lever i. I havsområden och stora näringsrika sjöar blir den snabbt stor och puckelryggig, men i mindre vatten blir den ofta småväxt på grund av näringsbrist. I små tjärnar kan de små svarta abborrarna, “tusenbröderna” vara mycket gamla. De äter upp en stor del av följande generation varje år, så nya tusenbröder uppstår bara då de äldre så småningom dör bort.

Back 30

Front 31

Braxen

* Liknande arter: björkna, faren
* Storlek: 25–50 cm, 0,5–2 kg, sällan över 5 kg.
* Utseende: Kroppen är hög med hög ryggfena och lång stjärtfena. Stjärtfenan har vanligtvis 26-30 fenstrålar, det vill säga i genomsnitt fler än björknan, men färre än faren (björknan har 22-26, faren 36-47). Braxens fjäll är dessutom något mindre än björknans men större än farens. Hos braxen finns 51-60 fjäll längs sidolinjen, jämfört med 43-48 hos björknan och 67-75 hos faren. Braxens mun formar ett tydligt rör. Ögats diameter är mindre än avståndet mellan ögat och nosens spets. Storleken är också ett bra kännetecken. En braxenliknande fisk på över ett kilo är alltid en braxen. Det finns emellertid braxenstammar som växer långsammare, så att deras storlek påminner mer om björknans eller farens.
* Färg: Under 30 cm långa exemplar har silverfärgade sidor och mörk rygg. Buken är alltid ljus och fenorna mörkgrå, aldrig rödskiftande. Då fisken blir större skiftar sidorna färg till guld eller koppar, och basfärgen blir mycket mörk.
* Lek: Leker bland vattenväxter i grunda vikar i maj-juni. Leken kan ske i 2-3 etapper med en eller två veckors mellanrum.
* Föda: Bottendjur.
* Utbredning och livsmiljö: Braxen är vanlig i våra näringsrika insjöar, ända till Ule älv. Längre norrut finns bara ett fåtal populationer. Rikliga förekomster finns också i näringsrika vikar längs hela vår havskust, och braxen kan också röra sig längre ute till havs för att söka föda och övervintra.

Braxen rör sig i små stim på grunda vatten, men också på större djup i jakt på bottendjur som den hittar i dyiga bottnar. Övervintringen sker i fördjupningar i havsbottnen, ifall det finns tillräckligt god tillgång till syre. Braxen tål också i någon mån syrefattigt vatten som följd av övergödning, men i sådana vatten håller den sig närmare ytan, där det finns mera syre.

Back 31

Front 32

Flodnejonöga

* Liknande arter: bäcknejonöga, havsnejonöga
* Storlek: I havet 25–35 cm, högst 40 cm, i insjöar 18–28 cm.
* Färg: Förutom storleken är färgen ett bra sätt att skilja åt nejonögat och havsnejonögat. Nejonögats rygg är jämnt mörkgrå, medan havsnejonögats rygg är tydligt marmorerad. Det finns en liten skillnad mellan nejonögats och bäcknejonögats färg. Nejonögat har ljus buk, men med mörka oregelbundna fläckar. Bäcknejonögats buk är jämnare ljus.
* Lek: Då nejonögat tillbringat 2-3 år i havet vandrar den på hösten upp i åar och bäckar för att leka. Den tillbringar sedan vintern där, utan att äta, och i maj-juni leker den på grusbotten i rinnande vatten. Efter leken dör nejonögat. Larverna, linålen, tillbringar 3-5 år i ån eller bäcken, nergrävda i bottnen. De får föda genom att sila vattnet. Efter det här skedet sker en metamorfos till storögda nejonögon. Den här fasen varar runt ett halvår, och under den tiden håller sig nejonögat undan och äter inte. Sedan vandrar nejonögat till havet. De nejonögon som lever i sjöar har en liknande livscykel, men istället för havet tar de sig till en större sjö.
* Föda: Suger sig fast i sidan eller gälarna på fiskar och suger sin näring från dem.
* Utbredning och livsmiljö: Nejonögat är vanlig vid alla våra kuster och i åar som har sitt utlopp i havet. Uppdämningen av åar har fått stammen att minska, men inte så dramatiskt som andra vandrande fiskar. De starkaste populationerna finns numera i Finska viken samt Satakundas och Österbottens åar och älvar. I fråga om sjöar har den påträffats i Saimen, Pyhäselkä, Höytiäinen, Päijänne, Konnevesi och Näsijärvi.

Back 32

Front 33

Flundra

* Liknande arter: piggvar, rödspätta, sandskädda, slätvar
* Storlek: 20–35 cm, uppnår sällan vikter över 1 kg.
* Utseende: Liksom hos de övriga medlemmarna i familjen sitter skrubbskäddans bägge ögon i regel på högra sidan. Något säkert kännetecken är det ändå inte frågan om, eftersom det finns vänstersidiga skrubbskäddor, som kan jämföras med vänsterhänta människor. Som mest kan t.o.m. en tredjedel av fiskarna vara vänstersidiga. Skrubbskäddans bästa kännetecken är rygg- och analfenans vinkel, på fenans mitt. Hos familjens andra fiskar ligger fenorna snarare i en båge. Också benknölarna runt sidolinjen är ett bra sätt att känna igen skrubbskäddan. Sidolinjen bildar dessutom en svag kurva uppåt vid bröstfenan.
* Färg: Sidan utan ögon är nästan alltid vitaktig, medan ögonsidans färg kan variera beroende på bottnens färgsättning, från brun till grå och från jämn till prickig. Prickarna är ofta roströda, vilket leder till att skrubbskäddan kan förväxlas med rödspättan.
* Lek: Leken är kopplad till vattnets salthalt. I vatten med över 10 promille salt, till exempel södra Östersjön, leker skrubbskäddan i fördjupningar i bottnen, och rommen flyter. Vid våra kuster leker arten på grunt vatten i maj-juni. Rommen hålls på bottnen, på grund av den låga salthalten. Skrubbskäddans spermier rör sig först i vatten med ungefär 6 promilles salthalt, så leken lyckas bara vid vår sydvästra kust.
* Föda: Bottendjur, särskilt musslor.

Back 33

Front 34

Gädda

* Något liknande arter: Inga
* Storlek: 40–120 cm, 0,5–15 kg. Sällan 20 kg eller mer.
* Utseende: Gäddan har den effektiva rovfiskens utseende: långa käkar som hos krokodilen, vassa tänder och ett väldigt gap. Rygg- och analfenans motsatta läge på stjärten gör den snabb. Den kraftiga kroppen är lång och jämnhög bakom huvudet. Ryggen är rätt bred.
* Färg: Sidorna är gröna, buken ljus och ryggen nästan svart. Sidorna är täckta av mattgula fläckar, som ibland förenas till ränder. I mycket mörka vatten med hög humushalt kan gäddan vara mörkare till färgen.
* Lek: Gäddan är en av de fiskar som leker tidigast på våren. Genast efter islossningen vandrar gäddorna i stora mängder till grunda vikar med mycket växtlighet eller översvämmade ängar för att leka. På havsområden inträffar leken något senare. En del gäddor tar sig från havet till sött vatten för att leka.
* Föda: Gäddan är en äkta rovfisk redan som ett par centimeter lång. I det här skedet händer det att den försöker svälja byten av nästan sin egen storlek, även sina artfränder. Som fullvuxen kan gäddan svälja stora byten, och i gäddmagar har man förutom fiskar hittat grodor, vattensorkar och fågelungar.
* Utbredning och livsmiljö: Gäddan är vår näst vanligaste fisk efter abborren, och den förekommer överallt i Finland, såväl i insjöarna – ca 80% av alla sjöar – som havsområdena. Med undantag för lektiden håller sig gäddan till ett begränsat område, och den har en egen utkiksplats där den spejar efter byten utan att flytta sig många meter. Gäddan föredrar vassrika grunda stränder, men i brist på sådana duger också andra strandtyper, som steniga havsstränder och blåstångsbälten. I skogstjärnar som är kantade av flytande tuvor av vitmossa händer det att gäddan kastar sig över sitt byte från ett gömställe under strandens vitmossa.

Gäddan hör till de av våra fiskarter som växer snabbast. Den kan bli gammal, och då kan den blir mycket stor. Gäddhonorna växer sig mycket större än hanarna. För många fiskare som använder spinnspö är gäddan säkert ett bekant byte.

Back 34

Front 35

Gös

* Liknande arter: abborre, gärs
* Storlek: Vanligtvis 40–70 cm, 0,5–2,5 kg, sällan över 10 kg.
* Utseende: Kroppen är strömlinjeformat spolformig, något fylligare hos större exemplar. Nosen är vass. Ögonen är mörka, glasartade och utstående. Den första ryggfenan, som är försedd med fenstrålar, är klart åtskild från den bakre, mjuka. I käkarna sitter vassa tänder. Fenorna är små kamfenor som är mycket tätt fästa i skinnet.
* Färg: Som yngre grå, eventuellt något grönskiftande. På ryggen har fisken ett mörkare mönster, som kan bestå av vertikala ränder men inte lika tydligt som hos abborren. Äldre och större gösar får en gulaktig färg på sidorna. På rygg- och stjärtfenorna finns ränder bestående av prickar på rad, men bukens fenor är färglösa.
* Lek: Leken inträffar i regel i maj-juni, men tidpunkten kan variera till och med i samma vatten, och det händer att gösen leker först i juli. Hanen märker ut ett revir på någon lämplig botten, och gräver en grund grop. I gropen måste det finnas grenar eller växtrötter som honans rom kan fastna i.
* Föda: Redan som ca 10 cm lång är gösen en rovfisk som livnär sig på andra fiskar.
* Utbredning och livsmiljö: Gösen förekommer i södra och mellersta Finlands insjöar och i vissa fall längre norrut, till exempel i Vieto i Pello och i Raanujärvi. I våra havsområden förekommer gös i Finska viken, Skärgårdshavet och Bottniska viken upp till Nystad. I Bottenviken förekommer gösen sällan, men på Åland har Lumparn en egen gösstam.

Gösen som gärna håller till på öppet vatten jagar på natten och trivs i stora, grumliga sjöar. Dessutom bör ett gott gösvatten ha stora stim av bytesfisk, helst nors, något som är vanligare på öppna vatten.

Back 35

Front 36

Harr

* Något liknande arter: sik, siklöja
* Storlek: I norra Finland vanligtvis 30–40 cm, i mellersta Finland och längre söderut upp till 40–50 cm och ca 1 kg. Över 60 cm långa och över 2 kg tunga exemplar är ovanliga.
* Utseende: Harrens spolformiga, strömlinjeformade kropp påminner om sikens. Den ståtliga, åsliknande ryggfenan med 17-24 fenstrålar skiljer den ändå från andra laxfiskar. Harren är också försedd med en fettfena, liksom de övriga fskarna i familjen. Munnen är ganska liten. Harren doftar lätt av timjan, vilket har gett den det latinska namnet,Thymallus.
* Väritys: Färgen beror på vattnet fisken lever i. I klara vatten är den ljus med grå, silverskimrande sidor, men i vatten med högre humushalt kan sidorna vara bruna, grönaktiga eller violettskiftande. Sidorna och ryggfenan är försedda med otydliga mörka fläckar på rad. Under leksäsongen blir hanens färg ståtligare och ryggfenans prickar blir röda.
* Lek: Leker oftast i rinnande vatten. De bestånd som leker i Bottenviken och sjöarna söker sig till grunda grusbottnar, och en del av dem vandrar upp längs åarna för att leka. Harren leker på våren, till skillnad från andra laxfiskar.
* Föda: Bottnens insektlarver och andra bottendjur samt ytinsekter.
* Utbredning och livsmiljö: Traditionellt har harren kunnat påträffas i lappländska vatten, med undantag för de allra högst belägna fjällsjöarna. Den har också funnits i Vuoksen och Bottenviken. Arten föredrar rinnande vatten och i sjöar och i havet söker den sig till steniga stränder och grund där vattnet rör sig. Numera har harren gjort sig hemmastadd också mellersta och södra Finland, så den kan ställvis påträffas ända ner till Nyland.

Harren är en välsmakande ädelfisk, vars kött är uppskattat. Den är särskilt flugfiskarnas favorit, och eftersom dess lilla mun är anpassad för insekter kan även större exemplar fastna på flugan. Numera kan man ägna sig åt flugfiske efter harr till och med i Kymmene älv och Vanda, där populationen också förökar sig. Däremot hotas harrens ursprungliga utbredningsområden av uppdämning och föroreningar. Harren kräver syrerikt vatten och tål försurning dåligt.

Back 36

Front 37

Hornsimpa

* Liknande arter: bergsimpa, oxsimpa, rötsimpa, stensimpa
* Storlek: I sjöar 9–15 cm, i havet 20–30 cm.
* Färg: Ovansidan mörk, med ett oregelbundet mönster. Honans undre del är vitaktig, medan hanens är ljust gulbrun.
* Lek: Leker på vintern, från november till mars. Hanen gräver en grop i bottnen och förser rommen med syre under de 100 dagar det tar för den att utvecklas.
* Föda: Bottendjur, fiskrom.
* Utbredning och livsmiljö: Ursprungligen kommer hornsimpan från norra Ishavet, och den är en relik från istiden, förutom i insjöarna också i Östersjöns nordligare delar. Arten finns inte i södra Östersjön eller Bottenviken. Hornsimpan undviker vatten med temperaturer på över 10 grader, så på sommaren påträffas den inte på grunt vatten. På hösten när vattnet blir kyligare breder arten ut sig på nytt. Hornsimpan är en äkta bottenfisk, som saknar simblåsa och därför sällan håller till i språngskiktet. Också i sjöarna verkar den trivas bäst på stort djup, och inte under strandstenarna som den liknande stensimpan.

Back 37

Front 38

Lake

* Liknande arter: fyrtömmad skärlånga, tånglake
* Storlek: 30–70 cm, 0,5–3 kg, sällan över 5 kg.
* Utseende: Laken är en lång bottenfisk. Ändtarmen sitter ungefär på kroppens mitt, och bakom den är kroppen tillplattad, och fenkanten ger den ett ännu plattare intryck. Ryggfenans främre del är kort och rundad, den bakre delen mycket lång. Stjärtfenan är tydligt urskiljbar och rundad. Bukfenorna sitter helt nära strupen, framför bröstfenorna. Under hakan sitter en skäggtöm. Skinnet är slemmigt, och fjällen går inte att urskilja med blotta ögat.
* Färg: Den mörka basfärgen varierar från grönaktig till brun. Mönstret på ryggen, sidorna och fenorna är mörkt och oregelbundet. Bukfenorna och buken är ljusa.
* Lek: Leker på vintern i januari-mars, i södra Finland i regel i februari. Laken tar sig upp från djupen för att leka på 1-3 meters djup där vattentemperaturen är mycket nära noll.
* Föda: Ungarna och små lakar äter främst bottendjur. Större lakar är i första hand rovfiskar som äter alla sorters småfisk. Bottendjur ingår fortfarande i födan och dessutom äter laken andra arters rom.
* Utbredning och livsmiljö: Laken förekommer i insjöar i hela landet, och den är vanlig också vid kusterna. Den trivs på bottnen i kalla vatten. På sommaren tar den sig ner på djupet där vattnet är svalt, och söker föda i mörkret främst med hjälp av lukt- och känselsinnet. Arten trivs inte i de allra syrerikaste och syrefattigaste vattnen.

Back 38

Front 39

Lax

* Liknande arter: hundlax, puckellax, regnbågsöring, silverlax, öring
* Storlek: 60–110 cm, 2–12 kg, som störst 30 kg.
* Lek: Vandrar upp för älven den är född i, både från sjöarna och havet. Vandringen börjar redan på våren och fortsätter in på sommaren. Resten av sommaren tillbringar laxen i älven, och den leker först i september-november. Leken sker på 0,5-3 meters djup och kan vara i ett par veckor. Större delen av laxarna dör av utmattning under leken. Endast 3-6% lyckas ta sig tillbaka till havet och en andra lek, och bara någon promille leker tre gånger. Av våra laxar är idag merparten utplanterade, och eftersom älvarna blivit uppdämda kan de inte vandra upp för att leka, även om de lyckas ta sig till den älv de blivit utplanterade i.
* Föda: De unga laxar som ännu lever i älven, smolten, äter plankton och små bottendjur, medan laxar som lever i havet främst äter strömming och skarpsill.
* Utbredning och livsmiljö: Lax finns över hela östersjöområdet och i älvmynningar som en följd av utplantering. Laxar som fortplantar sig i naturen vandrar numera bara upp i Torne älv och Simojoki. Från Ishavet vandrar laxen upp längs Tana älv och Neiden älv. I våra sjöar förekommer laxen naturligt i Vuoksen, även om stammen där numera är beroende av utplantering på grund av uppdämning av älvarna. Dessutom har lax planterats ut åtminstone i Enare träsk.

Back 39

Front 40

Löja

* Liknande arter: groplöja, siklöja, stäm
* Koko: 9–15 cm.
* Utseende: Löjan hör till de slankaste och mest strömlinjeformade karpfiskarna. Endast stämmen har ett något liknande utseende. Arterna kan skiljas från varandra på basis av löjans längre analfena med 17-22 fenstrålar, dess underkäke som är längre än överkäken och dess uppåtriktade mun. Löjan kan också skiljas från den mer sällsynta nykomlingen groplöja på basis av den längre analfenan. Groplöjans analfena har bara 11-14 fenstrålar. Det är kanske möjligt att ta miste på löjan och en siklöja eller kanske en liten sik, men dessa har förstås laxfiskarnas typiska fettfena, i motsats till löjan. Dessutom sitter löjans bukfenor klart framför ryggfenans främre kant. Fjällen är rätt stora och lossnar lätt.
* Färg: Mycket ljus, och klart silverglänsande på sidorna. Fenorna är nästan färglösa, eller gråaktiga hos större exemplar. Under leken kan de få en orange ton. Löjan har inte en likadan mörk horisontell rand på sidan som groplöjan.
* Lek: Leker i flera faser från slutet av maj till början av juli. Under den här tiden söker sig löjorna till grunda grusbotten i stora stim. Det verkar då som om strandvattnet skulle koka, och hela löjstimmet hoppar ofta upp i luften. Tärnor och måsar, liksom abborrar och andra rovfiskar, passar på att ta för sig av löjmassorna.
* Föda: Plankton och ytinsekter.
* Utbredning och livsmiljö: Löjan är vanlig i insjöar ända upp till Sodankylä. Däremot saknas den i Kitkajoki i Kuusamo. Den är också vanlig vid alla våra havskuster. Löjan lever i stim nära ytan, och trivs i stora sjöar och även i långsamt rinnande åar. Den är inte särskilt krävande i fråga om vattnets kvalitet. Löjan tål övergödning, och kan till och med dra nytta av den. Ändå kräver den mer syre än till exempel mörten, så den klarar sig inte i de allra näringsrikaste sjöarna.

Sommartid är det mycket lätt att få syn på löjan hos oss. Den simmar ofta vid ytan också på dagen, och man kan ofta se hoppande löjor i färd med att fånga insekter eller fly från abborrar.

Back 40

Front 41

Mört

* Liknande arter: asp, färna, id, sarv, stäm
* Storlek: 10–25 cm, som mest 30–35 cm ja 300–500 g.
* Utseende: Mörtens kroppsform varierar i någon mån beroende på tillgången på näring. Stora välnärda exemplar har rätt hög kropp, medan mindre mörtar kan vara lägre och mer spolformiga. Oftast är mörten emellertid högre än stämmen och löjan men lägre än sarven. Mörten har rätt stora fjäll, och längs sidolinjen finns det 42-45 stycken av dem. Sarvens fjäll är något större (40-43 på sidolinjen) och färnans något mindre (44-46). Stämmen, idens och aspens fjäll är klart mindre.
* Färg: Grundfärgen är ljus. Sidorna är silverglänsande, något blåskiftande. Mörten blir inte gul- eller guldskiftande som större, i motsats till sarven och iden. Mörtens öga är normalt rött, men det här är inget säkert kännetecken eftersom mörtar som lever i havet eller särskilt i näringsrika vatten ibland kan ha ljusa ögon. I regel är ögat rödare än sarvens mer orangefärgade. Sarvens stjärtfena är i sin tur grannare röd än hos mörten, som även den har röda toner i stjärtfenan. Också buk- och analfenorna är rödare hos sarven.
* Lek: Leker i maj i samband med björkens lövsprickning, vid grunda stränder med rik växtlighet. Också stenigare stränder duger i brist på bättre. Mörtens ljudliga lek som sker på grunt vatten är ofta en imponerande syn.
* Föda: Vattendjur och växter.
* Utbredning och livsmiljö: Efter abborren och gäddan är mörten vår vanligaste fiskart, och där den förekommer finns den ofta i stora mängder. Mört finns vid alla våra kuster och i insjöar i hela landet med undantag för nordligaste Lappland. Mörten klarar sig i många olika slags vattendrag. Surt vatten tål den ändå dåligt, och därför förekommer den inte riktigt överallt. Övergödning gynnar mörten, och har lett till att arten blivit allt vanligare.

Back 41

Front 42

Röding (Fjällröding)

* Liknande arter: bäckröding, kanadaröding
* Storlek: Normalt 30–75 cm, 0,3–1,5 kg, men större individer påträffas regelbundet. Det förekommer också stammar med mindre individer på 10-20 cm.
* Utseende: Liksom andra laxfiskar finns fjällrödingen i väldigt många varianter. Hos oss har man traditionellt gjort skillnad på den snabbväxande, större fjällrödingen och en mer småvuxen variant. I den stora munnen finns många tänder, och den sträcker sig klart bakom ögats bakre kant. Fjällen är mycket små och längs sidolinjen finns 123-152 fjäll.
* Färg: Det är lätt att skilja mellan fjällrödingen och laxen eller öringen på basis av färgen. Fjällrödingens färg varierar emellertid beroende på vattnet den lever i. Ryggen är mörk och även sidorna är rätt mörkt bruna eller gröna, men man kan också se fjällrödingar med ljusa sidor. Bukens färg varierar från rödaktig till gulaktig och helt vit. Under lektiden blir buken kraftigt röd, och de små fjällrödingar som lever i Lapplands bäckar och fjällsjöar har alltid röd buk. På sidorna finns en varierande mängd prickar, som är ljusare än bakgrunden. Prickarnas färg varierar från rött till gulaktigt. De mörka fenorna på buken har en vit främre kant, medan ryggfenorna och analfenan är mörka och saknar prickar.
* Lek: Leker sent på hösten innan sjöarna fryser, på sten- och grusbotten på 3-5 meters djup eller ibland ännu djupare. Den mindre formen kan vandra upp i bäckar för att leka, och leken inträffar då på mycket grunt vatten. Från Ishavet vandrar fjällrödingar till Tana älvs sidofårors kalla vatten för att leka.
* Föda: Mindra fjällrödingar äter under hela sitt liv plankton samt små bottendjur och insektlarver. De mer snabbväxande fjällrödingarna blir rovfiskar som större, och livnär sig på de öppna vattnens småfiskar, som sik, nors och siklöja.
* Utbredning och livsmiljö: Fjällrödingen är vår mest arktiska fiskart och den är vanlig i Lapplands fjällsjöar och bäckar. Dessa fjällrödingar är oftast representanter för den mindre varianten, men i Lapplands större sjöar kan också den större formen påträffas. Den större varianten förekommer också i Vuoksens vatten, åtminstone i Saimens Pyhäselkä, Orivesi, Puruvesi, Yövesi och Kuolimo, även om den är mer sällsynt här. I Östersjön förekommer arten inte.

Back 42

Front 43

Sik

* Liknande arter: siklöja, storskallesik
* Storlek: 15–55 cm, exemplar på över 2 kg är sällsynta. Sikens storlek varierar mycket från bestånd till bestånd.
* Utseende: Siken är den av våra fiskar som kan variera mest i utseende, och under århundraden har den indelats i arter, underarter, raser och typer, på basis av olika kriterier. Det vanligaste sättet att skilja på olika former är att titta på antalet gälräfständer i den första gälbågen. Genetiska undersökningar som gjorts under den senaste tiden ger inte stöd för indelningen av siken i olika arter. Något som alla sikar har gemensamt är den spolformiga, strömlinjeformade kroppen, den för laxfiskar typiska fettfenan och överkäken som är längre än underkäken. Ovanför munnen sitter den korta, strömlinjeformade nosen. Det här skiljer siken från de annars liknande siklöjan och storskallesiken. Hos siklöjan är underkäken längre och hos storskallesiken är käkarna lika långa. Mest olika den vanligaste formen av sik är de dvärgsikar som finns i en del lappländska sjöar och som inte växer sig mycket större än 20 cm. De här sikarna har stora huvuden och ögon, och är dessutom annorlunda till färgen. Sikar som lever på plankton i stråtarna i södra Finland och havslevande sikar som vandrar upp i åar för att leka växer snabbare och de går att skilja från siklöjan redan på basis av storleken.
* Färg: Ryggen är mörkt blågrön eller brunaktig, sidorna silverfärgade och buken ljus. Fenorna är mörkgrå. Dvärgformen som lever i Lappland kan vara brunaktig till färgen.
* Lek: Siken leker på hösten från september till november beroende på vattnets temperatur och sikstammen. Olika sikstammar som lever i samma vatten kan leka vid olika tidpunkt. Både i insjöarna och havet finns både sikar som vandrar upp för åar för att leka, och såna som leker i sjöar eller havet.
* Föda: Beroende på stammen kan den huvudsakliga födan vara bottendjur eller plankton, och som större också ytinsekter och fiskyngel.
* Utbredning och livsmiljö: Siken lever i insjöar i hela landet, och på alla våra havsområden. I regel föredrar arten svala, rena vatten med mycket syre.
*

Back 43

Front 44

Siklöja

* Liknande arter: löja, sik, storskallesik
* Storlek: 10–20 cm, som mest 30 cm.
* Utseende: Siklöjan är en strömlinjeformad, slank liten fisk med låg kropp. Den kan i första hand förväxlas med en löja, en liten sik eller storskallesik. Det är lätt att skilja den från löjan genom dess fettfena, som är typisk för laxfiskarna. Dess överkäke är klart kortare än underkäken, vilket skiljer den från siken och storskallesiken. Hos siken är överkäken längre och hos storskallesiken är käkarna lika långa.
* Färg: Ryggen mörkt blågrön eller brunaktig, silverglänsande sidor och ljus buk.
* Lek: Leker i oktober-november. Lekplatsen är beroende på sjön antingen på grunt vatten eller längs en sluttande botten ända ner till 20 meters djup. I vissa sjöar kan man påträffa lekande siklöjor på vårvintern, och då leker de på större djup än andra siklöjor i samma sjö. Siklöjan leker första gången som mycket ung, i regel redan som tvåårig och ibland så tidigt som under sin första höst.
* Föda: Plankton, som större även ytinsekter och fiskyngel.
* Utbredning och livsmiljö: Siklöjan är ursprungligen en art som hör till Insjöfinland, men eftersom den har ekonomisk betydelse har fisken planterats ut överallt i Finland med undantag för delar av norra Lappland. I Enare träsk och Pasvik älv had den emellertid gjort sig hemmastadd. I brackvatten trivs arten inte särskilt bra, vilket innebär att den på havsområdena bara förekommer i östra Finska viken och i större antal i Bottenviken. Siklöjan rör sig gärna i stim på öppet vatten, och den trivs särskilt väl i stora, klara, djupa och rätt näringsfattiga vatten. Den tål brunare och näringsrikare vatten i någon mån, så länge de är tillräckligt syrerika.

Back 44

Front 45

Storspigg

* Liknande arter: bäckspigg, småspigg
* Storlek: 4–7 cm, högst 9 cm.
* Utseende: Liksom familjens andra fiskar slutar storspiggens spolformade kropp i en solfjäderlik stjärtfena på ett tunt skaft. Storspiggen är större och har en högre kropp än våra andra spiggar. Sidorna är försedda med höga och smala bensköldar, vars antal varierar kraftigt. De kan vara 4-5 stycken framtill på sidan, eller över 30 längs hela sidan. Ryggfenans främre del består av tre fenstrålar, och små triangelformade fenhinnor som sitter bakom dessa. De två främre fenstrålarna är stora, och den tredje något mindre. Också bukfenorna är taggiga, och fisken kan låsa dem så att de är riktade utåt.
* Färg: Normalt har storspiggen grön rygg och silverfärgade sidor. Vid lektiden blir hanen ståtligare. Särskilt främre delen av buken blir klarröd, och mörka fläckar kan förekomma på gällockens nedre delar.
* Lek: Leker i juni. En del av fiskarna som tillbringat vintern i havet vandrar redan tidigare till åarna där de leker. Hanen bildar ett revir, som den aggressivt försvarar. Den bygger ett bo av vattenväxter, och lockar sedan honor dit med hjälp av sin vackert röda mage. Då hanen befruktat äggen stannar han i boet för att förse rommen med syrerikt vatten, tills ynglen kläcks efter en vecka.
* Föda: Fjädermyggans larver och andra smådjur.
* Utbredning och livsmiljö: Storspiggen kan leva i såväl saltvatten som sötvatten. Hos oss är den vanlig vid alla havskuster. I våra insjöar förekommer den åtminstone i Pyhäselkä och Pielisjoki samt i längst norr i Lappland, i Utsjoki och Enare. Utanför lektiden rör sig storspiggen i stim. Mot slutet av sommaren kan man få se stora stim av storspigg i yttre skärgården. På hösten söker de sig till större djup för att övervintra.

Back 45

Front 46

Strömming

* Liknande arter: skarpsill, staksill
* Storlek: Vanligtvis 15–20 cm, de mer snabbväxande jätteströmmingarna kan bli över 30 cm och runt 0,5 kg.
* Utseende: Liksom andra sillfiskar saknar strömmingen sidolinje. Fjällen lossnar lätt. Strömmingens nos är något längre och kantigare än den liknande skarpsillens, så strömmingen ger ett mindre strömlinjeformat intryck. Åsen på både strömmingens och skarpsillens buk täcks av vasskantade fjäll. Man kan känna dem om man drar fingret längs buken från stjärten mot huvudet. Hos skarpsillen är de här fjällen märkbart vassare. Storleken kan också vara ett bra känntecken då man vill se skillnad på strömming och skarpsill. Exemplar på över 17 cm är med stor säkerhet strömmingar. Det säkraste sättet att se skillnad på arterna är bukfenans placering. Hos skarpsillen sitter den på nivå med ryggfenans främre kant, och hos strömmingen klart bakom denna kant. En stor jätteströmming kan också påminna om staksillen, en art som ibland påträffas hos oss. Också här kan man titta på hur vass buken känns, eftersom strömmingen har vassare fjäll. Dessutom har staksillen fårat gällock, och det finns skillnader också i färgen.
* Färg: Sidorna är silverfärgade och den mörka ryggen blir ljusare längre ner och skiftar olika nyanser av grönt. Skarpsillen har däremot mer blå färgtoner på ryggen. Jätteströmmingen och staksillen går att skilja åt med hjälp av raden av mörka fläckar som hos staksillen börjar bakom gällocket.
* Lek: Strömmingen leker från våren till hösten. De strömmingar som leker på hösten bildar en klar minoritet, men efter milda vintrar ökar de i antal eftersom ynglen då har haft det lättare att klara sig över vintern. För det mesta leker strömmingen på hård botten vid sluttningar och sund under vattnet. De undviker slamtäckta bottnar.
* Föda: Plankton, som större också pungräkor och småfisk.
* Utbredning och förekomst: Strömmingen är vanlig på alla våra havsområden. Den rör sig i stora stim på öppet vatten i jakt på plankton och annan föda. På natten tar den sig upp till ytan för att äta, och på dagen återvänder den till djupet. På våren vandrar strömmingen till kusten, och under sommaren återvänder den till områden längre ut till havs, där den övervintrar.

Strömming är den fisk som fångas mest hos oss, men den är inte längre lika uppskattad som matfisk, fast den rätt tillagad är delikat.

Back 46

Front 47

Torsk

* Liknande arter: Inga i Finland
* Storlek: 40–80 cm, 0,5–3 kg, som mest i regel 6–7 kg men kan väga upp till 20–30 kg.
* Utseende: Torskens stora huvud och gap gör att det är svårt att förväxla den med våra andra havsfiskar. Den stora munnen är full av mycket små tänder. På underkäkens undre sida sitter en ensam skäggtöm. Ryggfenan har tre delar, och analfenan två. Fjällen är små och svåra att lägga märke till.
* Färg: Den ljusa basfärgen täcks helt av en tät brun mosaikliknande samling prickar på fiskens rygg. Längs sidolinjen löper en ljus horisontell rand.
* Lek: Leker från vårvintern ända till augusti i öppet vatten på 50-150 meters djup. Rommen flyter, men om vattnets salthalt är under 11 promille sjunker den till bottnen och största delen av den förstörs, så hos oss kan arten i regel inte föröka sig. De torskar som finns i våra vatten härstammar från Östersjöns sydligare delar.
* Föda: Bottendjur, särskilt ishavsgråsuggor, samt fiskrom och fisk.
* Utbredning och livsmiljö: Torskens utbredning på våra havsområden varierar mycket. När större mängder saltvatten tar sig förbi Danmarks sund och Östersjöns salthalt stiger, kan torskbeståndet bli tiotals gånger större och då vandrar flera fiskar upp till Bottenviken och Finska vikens östra delar. Då salthalten är lägre påträffas torsken bara i sydväst, om ens där.

Back 47

Front 48

Ål

* Något liknande arter: bäcknejonöga, nejonöga, spetsstjärtat långebarn, tejstefisk, tånglake
* Storlek: Honorna 50–100 cm, 0,5–2 kg, de största individerna 3–4 kg. Hanarna är mindre, oftast under 50 cm.
* Utseende: Ålens kropp är mycket långsträckt och cylindrisk, med plattare sidor längre mot stjärten. De långa rygg- och analfenorna formar en kant runt stjärten, så att det inte går att urskilja någon egentlig stjärtfena. Även bukfenorna saknas. Underkäken är klart längre än överkäken. Öppningen bakom gällocket är mycket trång. De små, långsmala fjällen är knappt synliga. Under vandringsfasen blir ögonen större.
* Färg: I tillväxtfasen har den så kallade gulålens rygg en jämn, mörkt olivgrön färg, medan buken är gulskiftande ljus. I vandringsfasen blir ryggen mörkare, nästan svartbrun, och magen i sin tur skiftar i vitt. Sidorna får en metallisk glans.
* Lek: I fråga om förökning är ålen kanske den av våra fiskar som har de underligaste och mest hemlighetsfulla vanorna. Ännu i våra dagar har den lyckats hålla sina lekvanor hemliga – trots att så komplicerade saker som det mänskliga genomet är kända för oss! Ålarna som vandrat ända till Sargassohavet i sydvästra Atlanten försvinner, och deras små lövliknande leptocephalus-larver dyker upp, för att sedan föras tillbaka hem av Golfströmmen. Då leptocephalus-larverna flyter mot sina hemstränder förvandlas de först till genomskinliga glasålar, och senare, då deras skinn fått pigment, till ålyngel, som försöker vandra upp längs åar till insjöar överallt inom ålens förekomstområde. Eftersom dammar byggts i en del åar misslyckas ofta vandringen. Glasålar och ålyngel som förs in från havet är ofta den enda garantin för insjöarnas ålbestånd.
* Föda: Bottendjur och småfisk.
* Utbredning och livsmiljö: I södra Finlands insjöar påträffas ålen idag endast som utplanterad. Det förekommer fortfarande att ålen naturligt vandrar till våra kustområden, men detta har minskat drastiskt. Ålen klarar sig i många miljöer, men tycks föredra näringsrika, grunda och varma vatten. Den rör sig endast nattetid, slingrande som en orm efter sitt byte. Dagtid, och antagligen under hela vintern, ligger den i sitt gömställe på bottnen.

Ålen är en legendariskt stark och seglivad fisk. Dessa egenskaper är viktiga då den tar sig från insjöarna ända till sydvästra Atlanten för att leka. Det är svårt också för en stark person att få grepp om den stora, kraftiga och hala ålen. För att ta sig ur en båt räcker det att den lyckas få stjärtens yttersta spets överbord. Till och med som rensad och styckad kan den slingra sig. Tack vare sina gälar, som är väl skyddade mot torka, kan den klara sig en god stund på torra land.

Back 48

Front 49

Öring

* Liknande arter: hundlax, lax, puckellax, regnbågsöring, silverlax
* Storlek: I havet och större sjöar 40–80 cm, 1–10 kg, som mest 15 kg. I bäckar 20–30 cm.
* Lek: Öringen vandrar upp både från havet och sjöarna för att leka i sin hemälv. Laxen föredrar strida älvar, medan öringen kan leka också i mindre åar eller rent av i bäckar. De små öringarna som leker i bäckarna håller sig ofta där under hela sitt liv. De övriga öringarna börjar ta sig upp i åarna för att leka redan under vårfloden och detta fortsätter hela sommaren. Leken sker på grusbotten i strida delar av vattendraget i oktober. Insjööringarna vandrar upp i forsar mellan sjöarna eller i älvar som har sitt utlopp i sjön. Med undantag för de fiskar som leker i bäckarna är vårt öringbestånd i stor utsträckning beroende av utplantering, eftersom uppdämningen av älvar har förstört deras möjligheter att leka.
* Föda: Ungarna äter plankton och små bottendjur, havsöringen mest strömming, skarpsill och annan småfisk. Insjööringen äter siklöjor, sik, nors, löjor och annan småfisk som lever på öppet vatten. Det händer också att insjööringen tar sig till åar och älvar för att äta insektlarver och ytinsekter, dvs. samma föda som bäcköringen äter under hela sitt liv.
* Utbredning och livsmiljö: Öringen förekommer i insjöar i hela landet och på alla havsområden. Men eftersom den är krävande i fråga om vattenkvaliteten finns den ingalunda i alla vatten. Öringen kräver rent, svalt vatten med mycket syre, och sådant förekommer bara i stora sjöar, åar och älvar samt i bäckar i Lapplands och i källvattensbäckar längre söderut. De naturliga bestånden leker numera i ett fåtal åar och älvar. Med hjälp av utplantering har man emellertid fört in öring också i många uppdämda älvar och deras mynningar i havet. I motsats till laxen som gör långa vandringar efter föda håller sig öringen rätt stilla. Den tar sig aldrig långt bort från den å eller älv den fötts eller planterats ut i.

Back 49